soreadmymind

Förmiddagen tillbringades i sängen, endast med avbrott för att julpynta och hänga upp glitter i taket. Det liksom värker i halsmusklerna som det kan göra när man har haft ont i två dagar. Det är ju bara det att jag vet inte om jag mår tillräckligt dåligt för att ta ledigt, det känns som att jag borde klara av att jobba. Jag blir nästan rastlös av att bara sitta här.
  Men mitt tålamod ligger på noll, jag blir snurrig av att stå upp under längre stunder och är dessutom rädd för att smitta barnen. Därför frågade jag och värdmamman kunde lägga barnen ikväll, vilket hon tillslut kunde göra. Problemet är bara att jag får dåligt samvete nu för att hon antagligen fick stressa med jobbet. Gud, jag hatar att vara så velig. Jag vill orka... men i all ärlighetens namn gör jag det inte. Hatar att inte kunna göra mitt jobb och kunna nå upp till mina och andras förväntningar. Blir så himla arg på mig själv ibland... För att jag glömmer saker jag egentligen borde komma ihåg, för att jag ibland lyssnar dåligt och har tankarna på annat håll. Varför kan jag inte bara hålla mig koncentrerad? Vill bara att allting ska gå smidigt, att jag ska kunna dansa genom dagen och få allting att se lika lätt ut som det ser ut för alla andra. Min "smekmånad" här i staterna är så gott som slut, och jag vet inte hur mycket tålamod de har med mig och misstag. Tankarna börjar vandra och jag undrar om de tycker jag gör ett bra jobb, om jag är värd att ha kvar i det här jobbet. Kanske är det saker jag borde göra annorlunda, men som de inte tycker att de borde påpeka. 
  Gud, vad jag känner mig emo ikväll. Jag har det egentligen ganska bra. Fast kanske behöver man vara lite emo ibland.