Uppdatering
Jag tänker inte säga att allt är ok, eller att allt är lungt, eller att jag kan slappna av. Nu mer än någongång innan måste jag hävda mig, ifrågasätta mig själv. Måste prestera. Annars är det bye bye Livingston. En liten del kanske undrar om det inte hade varit bäst ändå. Om jag inte har försökt tillräckligt.
Men sen börjar jag jobba och träffar mina barn och får frågan om jag tänker förlänga. Säger att antagligen inte, men att jag kanske funderar på att plugga i USA om det finns någon chans och får en bamsekram av lillkillen. Sedan bygger vi en koja av soffkuddarna och läser lite böcker tillsammans, och sedan vill lilltjejen att jag ska stanna kvar när det är godnattdags för henne och spela skitgubbe fast jag har bråttom ut. I bilen träffar jag mina härliga au pair vänner, som jag skämmer ut mig på Chilis med, som jag ljuger om mitt namn tillsammans med för jobbiga killar in tunnelbanan i NY tillsammans med, som jag sitter i timmar på Dunkin Donuts med och får gratis munkar med, som gör galna planer tillsammans med, som jag lyssnar på dålig tysk musik tillsammans med när vi susar fram över NJs motorvägar.
Sedan tänker jag på New York, på skyskraporna, på Greenwhich Village, på Times Sqaure och att gå vilse i tunnelbanan med musik i öronen. På friheten att kunna prata svenska precis när som helst och att ingen vet vad man säger, att kunna använda fina ord så som äckelnavel precis när som helst. På allt som händer, på pulsen. På att jag äntligen har lärt mig hitta på Penn station, och på alla härliga människor jag har träffat där som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte farit hit.
Summa sumarum. Jag kan inte ge upp mitt liv här så enkelt. Det kan jag inte göra, inte utan att ge det en sista chans, inte utan att ge det allt jag har. Jag är inte redo att åka hem och rulla tummarna i ett halvår innan universitet börjar. Inte utan en fight. Om jag skulle hamna i rematch så vet jag i alla fall att jag försökte, att jag gav det mitt bästa. Funkar det inte så funkar det inte. Och visst, jag kommer att få göra ändringar. Jag kommer att kämpa och gå på äggskal nu ett tag. Jag kommer att vara ett nervöst vrak. Men jag behöver klara den här månaden. Sedan har jag varit här halva tiden - herregud - och sommaren går alltid fortare än vintern. Allt det roliga har jag planerat in under detta halvår. En månad måste jag klara, måste fixa det här. I will. Jag är inte redo att ge upp. Inte längre.
Men sen börjar jag jobba och träffar mina barn och får frågan om jag tänker förlänga. Säger att antagligen inte, men att jag kanske funderar på att plugga i USA om det finns någon chans och får en bamsekram av lillkillen. Sedan bygger vi en koja av soffkuddarna och läser lite böcker tillsammans, och sedan vill lilltjejen att jag ska stanna kvar när det är godnattdags för henne och spela skitgubbe fast jag har bråttom ut. I bilen träffar jag mina härliga au pair vänner, som jag skämmer ut mig på Chilis med, som jag ljuger om mitt namn tillsammans med för jobbiga killar in tunnelbanan i NY tillsammans med, som jag sitter i timmar på Dunkin Donuts med och får gratis munkar med, som gör galna planer tillsammans med, som jag lyssnar på dålig tysk musik tillsammans med när vi susar fram över NJs motorvägar.
Sedan tänker jag på New York, på skyskraporna, på Greenwhich Village, på Times Sqaure och att gå vilse i tunnelbanan med musik i öronen. På friheten att kunna prata svenska precis när som helst och att ingen vet vad man säger, att kunna använda fina ord så som äckelnavel precis när som helst. På allt som händer, på pulsen. På att jag äntligen har lärt mig hitta på Penn station, och på alla härliga människor jag har träffat där som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte farit hit.
Summa sumarum. Jag kan inte ge upp mitt liv här så enkelt. Det kan jag inte göra, inte utan att ge det en sista chans, inte utan att ge det allt jag har. Jag är inte redo att åka hem och rulla tummarna i ett halvår innan universitet börjar. Inte utan en fight. Om jag skulle hamna i rematch så vet jag i alla fall att jag försökte, att jag gav det mitt bästa. Funkar det inte så funkar det inte. Och visst, jag kommer att få göra ändringar. Jag kommer att kämpa och gå på äggskal nu ett tag. Jag kommer att vara ett nervöst vrak. Men jag behöver klara den här månaden. Sedan har jag varit här halva tiden - herregud - och sommaren går alltid fortare än vintern. Allt det roliga har jag planerat in under detta halvår. En månad måste jag klara, måste fixa det här. I will. Jag är inte redo att ge upp. Inte längre.
Kommentarer
Trackback
