En inte speciellt rolig dag
Var på min första begravning någonsin idag. Med tanke på allt som har hänt den senaste månaden har nog inte allting blivit verkligt än. Vad ska man säga om det egentligen? Det var fint och värdigt och sorligt. Efter vad jag har förstått så var det dags, helt enkelt. Känns ändå konstigt, man tänker på att alla kommer att ligga i den där kistan en dag och sen är man bara borta. Hemskt.
Tänker på gammelmoster och hoppas att hon har det bättre nu, vilket jag tror att hon har.
.
Händelse ca 30 min innan begravningen: Jonte övningskör och mamma sitter bredvid och rättar som vanligt. (Jag håller mig hårt i bildörren i baksätet). Ingen av dem vet var ingången till kyrkogården är, så precis när vi tror vi har kört förbi ökar Jonte på farten.
Mamma: Stopp! Där är infarten! Sväng!
Jonte vrider på ratten en halv sekund för sent, jag ser lyktstolpen närma sig, bilen svänger ännu mer... och plötsligt står vi mitt på trottoaren och i framsätet skriker mamma och Jonte åt varandra, samtidigt som jag knappt kan hålla mig för skratt i baksätet. Efter lite backade kom vi in på parkeringsplatsen utan överkörda fotgängare/cyklister/chihuahuaor.
Hoppas att jag inte blir utsparkad ur huset för att jag skriver detta nu, min det är min plikt som storasyster att berätta historien om när lillebror körde upp på trottoaren så många gånger som det är möjligt! Dessutom måste jag berätta om minerna på dem som såg oss stå på trottoaren, priceless!
Ibland är min familj himla rolig.
Kommentarer
Trackback
