soreadmymind

Sa har man precis kommit hem fran fodelsedagskalas. I all amerikansk anda sa var sjalvklart de hemmakalas som jag vaxte upp med uteslutna, och bara (!?) 18 flickor sjutsades ivag till ett konstcenter dar de skulle prova pa lerskulptering. Det var pa en gammal militarbas mitt uppe pa en kulle, och det var knappt vi hittade hit pa grund av dalig skyltning. En av de forsta sakerna som jag ser nar vi kommer dit ar en smal, svart katt. Jag var nara att nastan slappa de supertunga kassarna jag bar pa och glatt springa efter kisen for att tvangskrama den. Sedan kom jag pa att jag inte var ensam och fortfarande har lite stolthet att tanka pa.
Kalaset blev i alla fall superlyckat. Tjejerna + lillebrorn som var med fick skulptera en " Turkey on a deserted island who has escaped from Thanksgiving." Instruktoren var stauppkomiker, barnvakt och konstnar i ett. Jag kommer aldrig att sluta forvanas av hur de som haller sadana kalas har formagan att ga fran allvarsam vuxen till superexalterad barnprogrammledare inom loppet av tre milisekunder. Han gjorde losnasor, losnaglar och losmustascher av leran de hade, och han hette tydligen Mr Nose. Pa riktigt. Det var hans namn. Och han pastod sig kunna saga Mr Nose pa alla jordens sprak, men det vet jag inte om jag tror pa. Gud vad han maste ha fatt stryk pa skolgarden...
Kalaset blev lyckat som sagt. Pa vagen hem i bilen deklarerade lillebrorn att han ville borja pa konstklasser dar, ville tillbaka pa playdates med programledarens son, ville ha sitt eget fodelsedagskalas dar... Som fore detta elev pa Bildkonstskolan i Broby kan man ju inte lata bli att bli lite glad. Verkar vara ett kul stalle.

Om en stund ska jag ivag och dricka kaffe (chaite for min del) med Susanne. Sedan far jag se vart livet bar mig ikvall.