Inte borja grata, Elinor, inte grata
Imorgon ska min kollega aka hem till sig och jag blir sjalvstandig pa riktigt. Just nu sitter hon och vannerna framfor datorn, kollar pa bilder och grater. Jag holl nastan sjalv pa att snyfta tillsammans med dem, men beharskade mig och kom ut hit. Jag har bara varit har en manad, kanns lite fel att bara tranga mig in och borja grata tillsammans med dem nu...
Kanske ar det for att imorrn ar det exakt en manad sedan jag stack hemifran, kanske ar det for att jag pratade med en viss pragvan for forsta gangen sen min avskedsfest idag, for att de sitter och har gjort sma bildbocker med citat till varandra som far mig att tanka pa studenten och alla harliga manniskor darifran som jag saknar, kanske ar det for att de har san skon sammanhallning som jag saknar fran sommarens fester da man bara kan sitta utan att saga ett ord och anda ha det sa himla mysigt, men... jag saknar litegrann hur vi hade det for ett halvar sedan. Hur allting var invant, bekvamt, tryggt. Att man visste, naja, hur helgen skulle bli och vad som skulle handa nasta dag.
Jag ar sjukt glad att jag ar har istallet for att plugga, enbart for pluggandets skull och inte for att jag hade tyckt det hade varit kul, eller sitta hemma. Jag ar sa sjukt glad for att jag ar har och far se allting som jag ser, men vissa manniskor saknar jag nagot sa sjukt mycket. Fast det kanske ar ett tecken pa att jag borjar kanna mig hemma? Att jag tillater mig sjalv att vara smadeppad?
Kanske ar det for att imorrn ar det exakt en manad sedan jag stack hemifran, kanske ar det for att jag pratade med en viss pragvan for forsta gangen sen min avskedsfest idag, for att de sitter och har gjort sma bildbocker med citat till varandra som far mig att tanka pa studenten och alla harliga manniskor darifran som jag saknar, kanske ar det for att de har san skon sammanhallning som jag saknar fran sommarens fester da man bara kan sitta utan att saga ett ord och anda ha det sa himla mysigt, men... jag saknar litegrann hur vi hade det for ett halvar sedan. Hur allting var invant, bekvamt, tryggt. Att man visste, naja, hur helgen skulle bli och vad som skulle handa nasta dag.
Jag ar sjukt glad att jag ar har istallet for att plugga, enbart for pluggandets skull och inte for att jag hade tyckt det hade varit kul, eller sitta hemma. Jag ar sa sjukt glad for att jag ar har och far se allting som jag ser, men vissa manniskor saknar jag nagot sa sjukt mycket. Fast det kanske ar ett tecken pa att jag borjar kanna mig hemma? Att jag tillater mig sjalv att vara smadeppad?
Kommentarer
Trackback
