Alexandra
Har det verkligen gatt en manad? Hur kan varlden fortsatta snurra nar det otankbara hander?
Hur naivt det an later har jag alltid pa nagot satt trott att man pa nagot satt far en varning innan nagon dor. Att det ar lika forutsagbart som i en film dar man ofta kan peka ut vilken som dor redan under de forsta minuterna. Hade jag varit tvungen att gissa vilken hemmifran som skulle do ung hade jag inte gissat pa henne.
Jag hade inte kannt henne lange. Bara nagon manad. Hur kunde jag da tillata mig att vara nere, nar det finns dem som kande det jag kande ganger tusen? Och hur kunde jag inte vara nere, vara ledsen?
Jag grater for det mesta. Filmer, bocker, lycka, ilska, TV-reklamer och sportartiklar om Sveriges vinster i sportmasterskap. Men det ar valdigt sallan jag grater for att jag ar ledsen. Och da aldrig sa att nagon ser det. Aldrig.
Och nar alla andra grater och ar ledsna... hur skulle jag da kunna hantera mina kanslor? Hur kan jag forklara? Hur kan jag forsta?
Jag vet att jag har haft tur. Ingen i min narhet har dott forut. Ingen jag har kannt. Da hander det har. Och jag har ingen aning om hur jag ska reagera.
Jag minns ogonblicket da jag verkligen forstod det. Det var i kyrkan, nar alla stod uppradade i gangen for att ga fram och tanda ljus. Jag sag en man med helt roda ogon som utan att ta blicken fran golvet tog tig tillbaka till sin plats i en av bankarna. Bakom mig horde jag hur mina vanner stortgrat.
Da slog det ner i mig. Da kom insikten.
Nar det var min tur att satta ner ljuset skakade jag sa mycket att jag knappt fick ner det i sanden. Blicken var helt suddig av tarar och jag vagade inte blinka for att tararna skulle rinna ner.
Den forsta psalmen de spelade nar jag satte mig ner igen var den enda jag kan. "Tryggare kan ingen vara, an Guds lilla barnaskara..."
Fuck that. Bullshit. Alexandra var 17 ar. Vid 17 ar man fortfarande ett barn. Exakt vad for plan hade Gud med det har? Antingen sa ar han en sadist som gillar att leka med oss, eller sa finns det ingen plan. Varfor skulle det har i sa fall handa? Vad ar meningen med det?
Jag tror inte pa odet. Hon var inte domd att satta sig i den bilen och alla komma ut igen. Det var en hemsk konsekvens av ett val som hon gjorde, ett val som ingen kunde veta konsekvenserna av.
Under veckan som kom var den forsta tanken varje morgon " hon ar dod". Jag kunde inte sluta tanka pa sista gangen jag sag henne. Pa vad jag gjorde nar jag var 17. Pa att hon ocksa ville aka som au pair, och pa forberelderserna som jag var fullt uppe i men hon aldrig skulle komma i narheten av. Pa om jag kunde tillata mig sjalv att njuta av det, nar mitt hjarta som samvete sa att jag borde sorja.
Och sen akte jag. Det ar ett halvt jordklot mellan mig och tradet i Hanaskog. Jag gick i skolan, jag akte till i New York, jag traffade min vardfamilj och tusen andra manniskor, shopppade, bio, forsokte kora, tranade, jobbade. Intrycken holl pa att spranga mig i tusen bitar. Jag gillar att vara upptagen och ha saker att gora. Jag alskar det. Och nar jag vaknar pa morgonen ar min forsta tanke inte langre "hon ar dod".
Det kanns som om de sista veckorna dar hemma bara var en del av en drom. Nagot surrealistiskt som egentligen inte har hant. Det kanns som om jag har varit har mycket langre an tre veckor. Varje gang jag har kannt mig nere har jag last in kanslorna och gjort nagonting annat.
Inte grata.
Men for forsta gangen ar jag sjalv. Helt sjalv, med tid over. Gar in pa Facebook, ser Alexandras bild.
Och da ar jag tillbaka vid att sitta vid det dar tradet pa andra sidan jordklotet. Jag ser manniskors blanka ogon. Vissa sitter med handerna over knana och bara stirrar. Andra gar runt till varandra. Haller om. Grater. En matta av ljus och blommer ligger vid tradrotterna. All bark har slitits av pa ena sidan. Bromssparen borjar flera hundra meter fran olycksplatsen.
Jag grater i mitt rum pa andra sidan jorden.
Hur naivt det an later har jag alltid pa nagot satt trott att man pa nagot satt far en varning innan nagon dor. Att det ar lika forutsagbart som i en film dar man ofta kan peka ut vilken som dor redan under de forsta minuterna. Hade jag varit tvungen att gissa vilken hemmifran som skulle do ung hade jag inte gissat pa henne.
Jag hade inte kannt henne lange. Bara nagon manad. Hur kunde jag da tillata mig att vara nere, nar det finns dem som kande det jag kande ganger tusen? Och hur kunde jag inte vara nere, vara ledsen?
Jag grater for det mesta. Filmer, bocker, lycka, ilska, TV-reklamer och sportartiklar om Sveriges vinster i sportmasterskap. Men det ar valdigt sallan jag grater for att jag ar ledsen. Och da aldrig sa att nagon ser det. Aldrig.
Och nar alla andra grater och ar ledsna... hur skulle jag da kunna hantera mina kanslor? Hur kan jag forklara? Hur kan jag forsta?
Jag vet att jag har haft tur. Ingen i min narhet har dott forut. Ingen jag har kannt. Da hander det har. Och jag har ingen aning om hur jag ska reagera.
Jag minns ogonblicket da jag verkligen forstod det. Det var i kyrkan, nar alla stod uppradade i gangen for att ga fram och tanda ljus. Jag sag en man med helt roda ogon som utan att ta blicken fran golvet tog tig tillbaka till sin plats i en av bankarna. Bakom mig horde jag hur mina vanner stortgrat.
Da slog det ner i mig. Da kom insikten.
Nar det var min tur att satta ner ljuset skakade jag sa mycket att jag knappt fick ner det i sanden. Blicken var helt suddig av tarar och jag vagade inte blinka for att tararna skulle rinna ner.
Den forsta psalmen de spelade nar jag satte mig ner igen var den enda jag kan. "Tryggare kan ingen vara, an Guds lilla barnaskara..."
Fuck that. Bullshit. Alexandra var 17 ar. Vid 17 ar man fortfarande ett barn. Exakt vad for plan hade Gud med det har? Antingen sa ar han en sadist som gillar att leka med oss, eller sa finns det ingen plan. Varfor skulle det har i sa fall handa? Vad ar meningen med det?
Jag tror inte pa odet. Hon var inte domd att satta sig i den bilen och alla komma ut igen. Det var en hemsk konsekvens av ett val som hon gjorde, ett val som ingen kunde veta konsekvenserna av.
Under veckan som kom var den forsta tanken varje morgon " hon ar dod". Jag kunde inte sluta tanka pa sista gangen jag sag henne. Pa vad jag gjorde nar jag var 17. Pa att hon ocksa ville aka som au pair, och pa forberelderserna som jag var fullt uppe i men hon aldrig skulle komma i narheten av. Pa om jag kunde tillata mig sjalv att njuta av det, nar mitt hjarta som samvete sa att jag borde sorja.
Och sen akte jag. Det ar ett halvt jordklot mellan mig och tradet i Hanaskog. Jag gick i skolan, jag akte till i New York, jag traffade min vardfamilj och tusen andra manniskor, shopppade, bio, forsokte kora, tranade, jobbade. Intrycken holl pa att spranga mig i tusen bitar. Jag gillar att vara upptagen och ha saker att gora. Jag alskar det. Och nar jag vaknar pa morgonen ar min forsta tanke inte langre "hon ar dod".
Det kanns som om de sista veckorna dar hemma bara var en del av en drom. Nagot surrealistiskt som egentligen inte har hant. Det kanns som om jag har varit har mycket langre an tre veckor. Varje gang jag har kannt mig nere har jag last in kanslorna och gjort nagonting annat.
Inte grata.
Men for forsta gangen ar jag sjalv. Helt sjalv, med tid over. Gar in pa Facebook, ser Alexandras bild.
Och da ar jag tillbaka vid att sitta vid det dar tradet pa andra sidan jordklotet. Jag ser manniskors blanka ogon. Vissa sitter med handerna over knana och bara stirrar. Andra gar runt till varandra. Haller om. Grater. En matta av ljus och blommer ligger vid tradrotterna. All bark har slitits av pa ena sidan. Bromssparen borjar flera hundra meter fran olycksplatsen.
Jag grater i mitt rum pa andra sidan jorden.
Kommentarer
Trackback
