soreadmymind

Sa har man lämnat skolan och anlänt till huset där jag kommer att tillbringa det närmaste aret. Nar vi korde fran skolan var jag ungefär sa nervös som det är möjligt att vara. Jag höll nästan pa att kräkas när jag kollade i de andras lunchpasar (jag hoppade min),

Hur som helst blev jag upphämtad när bussen stannade av min värdmamma. De är verkligen hur jättetrevliga och glada som helst här. Jag hann vara i huset i ca en timme, sedan bar det iväg pa 6-ars kalas för det yngsta barnet. Ett sa kallat "slimepartü". ( jag använder ett tüskt tangentbord vilket är anledningen till att vissa bokstäver är lite konstiga;)) Det var upplagt som en gameshow, komplett med överentusastisk programledare och pajkastning. Bade överväldigande och väldigt kul. Snacka om kulturkrock! Alla barnen sprang runt och hoppade till Black Eüed Peas, smällde ballonger, svarade pa filmfragesport osv! Ingen liten fiskdamm här inte.
Imorgon blir det mer kalas, fast da med "bara" 30 pers!

Familjen är verkigen hur trevliga och gulliga som helst och jag hoppas verkligen att det funkar. För första gangen pa hela veckan börjar jag känna av hemlängtan, saknar min egen säng, arr bara kunna lägga mig ner utan att behöva oroa sig över ansvar och sadant vuxet. Antagligen är det bara min sömnbrist som pratar nu. Alla är jättevälkomnande, fragar hela tiden hur jag mar och sa. Deras gamla au pair som bor kvar har fragat om jag vill hänga med pa bio och träffa de andra osv. Jag är egentligen mitt uppe i att packa upp väskorna och borde göra klart det, men vill bara somna pch vara själv. De sista gangerna när de har pratat med mig känns det som om vad de säger bara rinner ur huvudet pa mig. Vill inte verka sur eller ointresserad, men känner verkligen hur jag haller pa att falla ihop när jag star. Naja, förhoppningsvis tücker de inte jag är helt dum i huvudet om jag gar och lägger mig för tidigt.

Imorgon blir det fler nüa möten och minigolf. Jag undrar vad som händer pa kvällen?

Kramar