soreadmymind

Jag ligger utslängd över min datorfotölj. Tröttheten bankar bakom ögonen. Stirrar på de två gapande tomma resväskorna som står på golvet. Stirrar in i garderoben och på kläderna som hänger där. Stirrar på väskorna igen. Försöker väcka mina telepatiska krafter så att jag slipper resa mig, men misslyckas. Igen. Fortsätter stirra.

För ganska så exakt tio månader sedan läste jag för första gången ansökningspapperna till att åka som Au Pair till USA. I slutet av Juni fick jag min familj. I Juli var jag på US Embassy. Häromdagen fick jag mitt internationella körkort. Igår kväll hade jag avskedsfest.
I övermorgon åker jag.
Antingen så har jag väntat så länge att jag har slutat vara nervös eller så kommer jag att explodera i ett moln av stresshuvudvärk och hysteri på måndag när jag hoppar på planet.

Det här är den sista kvällen på väldigt länge som jag kan sitta uppe på mitt rum hur länge jag vill och bara göra ingenting. Men det har jag gjort tillräckligt länge, nu måste jag sätta lite fart, leva lite. För gud vad jag har längtat efter det här! Jag har alltid velat pröva på att bo utomlands ett tag. Det har varit mer eller mindre självklart att jag ska göra det efter gymnasiet och nu kommer jag äntligen iväg. Au Pair har inte alltid varit självklart. Men under de senaste åren har jag ändrat uppfattning om barn, och har kommit fram till att jag trivs väldigt bra med att leka plätt, rita teckningar, kolla på Disneychannel och... tja, umgås med barn helt enkelt. Snart kommer det vara en stor del av mitt jobb. Som jag kommer att utföra i USA. Yay me!

Men först: Packa. Kolla på Idol, Vampire Dairies och Grey's Anatomy. Dricka mer av mitt supergoda te som jag fick igår, och förhoppningsvis sova lite i alla fall.