Life In Technicolor
Under de senaste tre åren skrev jag dagbok ganska intensivt. Jag kunde aldrig sova utan att ha fått skriva av mig. Det var inte direkt " Hej, idag har jag gjort detta och detta" utan min stackars dagbok (otaliga anteckningsblock) fick agera som terapeut för framtisrädslor och oro för det som hände dagligen, för prov, vänner och kärlek. Den var slagpåse när jag var arg, den var kritiker när jag försökte skriva utkast till uppsatser och klotterblock när jag egentligen borde ha pluggat. Att formulera sådant som man aldrig kunde säga till någon var så jäkla skönt. Det gav mig en chans att försvara mig i efterhand och att förbereda mig för sådant som skulle komma.
Om jag någon gång skulle skriva en självbiografi har jag redan större delen av gynasieåren täckta.
Sedan jag kom till USA har jag bara skrivt ca 15 gånger, och alla gångerna har varit när jag inte mått så bra. När jag har behövt vräka ur mig svordomar på svordomar och formulerat oro. Såklart.
Jag vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget är, förutom att jag känner mig väldigt eftertänksam ikväll. För första gången har jag mått riktigt dåligt utan att kasta mig ner i dagboken och skriva av mig. Jag har verkligen inte energi till det. Inte någon energi till att försöka formulera tankar eller försvara mig. För vad skulle det hjälpa? Jag kan inte klaga, men jag vet inte hur länge jag kommer att orka vara kvar här. Om det inte blir bra. Jag hatar att misslyckas, så sjukt mycket. Det är nog det värsta jag kan tänka mig. Att misslyckas riktigt ordentligt. Det är inte något jag egentligen är van vid...
Varför har jag plötsligt inte energi till någonting? Varför har luften gått ur mig som en ballong? Tills för några dagar sedan hade egentligen inte mycket ändrats sedan två veckor tillbaka, och jag längtar tillbaka dit. Önskar jag kunde gjort vissa saker annorlunda och hoppas att jag kan fixa allt igen.
Och hemlängtan med. Jag vill inte åka hem, men är trött på att hela tiden leva efter någon annans regler. Önskar jag kunde hoppa in i något college i NY och stanna där. Jag hoppas att denna hemlängtan går över. Kanske beror det på att jag är inne i en period då det inte har hänt något kul på ett tag.
I dont really know anything about anything anymore... Jag vet inte vad jag vill. Vet inte vad jag kan- jag som tidigare var övertygad att jag kunde göra allting.
Jag behöver inspiration, jag behöver äventyr, jag behöver upplevelser... nu! Jag behöver tillbaka min energi, vad har hänt?
Meningen med det här inlägget var nog att jag behövde svamla lite. Och tycka lite synd om mig själv.
Over and out
Kommentarer
Trackback
