soreadmymind

De senaste dagarna har i ärlighetens namn inte varit så fruktansvärt bra. Jag är arg, trött och besviken på så många andra. På människor jag inte orkar räkna upp. Jag är så sjukt trött just nu. Vill ligga hemma i min egen säng i knislinge med mina katter och lyssna på tvn utanför rummet. Jag kan inte säga att jag har någon stark önskan att flytta hem till Knislinge och stirra in i väggen tills det är dags för universitet, men jag är så himla trött på vissa saker här. Kan inte hjälpa det och vet att det bara är att bita ihop, att det förhoppningsvis kommer att gå över snart. Hoppas jag. Jag är trött på att alltid hålla humöret uppe när jag bara känner för att deppa, på att alltid göra mitt bästa och sedan bli skitarg på mig själv när det inte räcker. Att låtsas som om jag inte bryr mig.
Självklart är jag supertacksam för mina barn, mina vänner och att kunna bo så nära NY som jag gör. Men jag är så jävla trött på att inte räcka till. Som sagt VET jag att det bara är att bita ihop och ta nya tag, men jag måste få deppet ur mitt system. Jag måste gnälla lite. I några dagar tills huvudvärken försvinner.

Lilltjejen berättade att familjen tydligen ska till Washington i februari. Jag började nästan hoppa runt i rummet när hon berättade det. Ledighet! Finally! Sen frågade jag hur länge, varpå hon gav mig det vaga svaret "till onsdag." Okeeeej... jag kommer inte ta ut något hopp om extra sovmorgnar i förskott förren värdmamman eller värdpappan informerar mig om detta, men gud vad skönt det hade varit med lite semester... få komma iväg och göra lite roliga grejor. 
  Gaaahhh... klockan är nästan 10 och jag jobbar fortfarande. Tack gode gud för att jag bara behöver jobba typ tre timmar om allt går som planerat på fredag.