soreadmymind

Avtrubbad.

Besviken.

Men beslutet är taget och det finns ingenting att göra åt det. Tvärt om. Istället för att se tillbaka och gnälla över det som gick fel, ser jag för en gång skull frammåt. Jag har en plan på vad jag kommer att göra i alla lägen.

Jag ska åka ifrån den här familjen. Its out, everybody. Im leaving and i aint coming back.

Jag har gått genom dagens gråtperiod redan, just nu känner jag mig bara självsäker. Vet precis vad jag ska säga. Jag är inte skyldig dem något längre, är inte skyldig att jobba häcken av mig, är inte skyldig att springa efter barnen, är inte skyldig att småprata när jag egenltigen vill ut och träffa kompisar.

Det kommer att bli helt fruktansvärt när jag måste åka, det är jag medveten om. Jag har redan tillbringat flera timmar med att gräma mig över detta. Att lämna de här underbara barnen kommer att bli något av det tuffaste jag har gjort. Att lämna mina kompisar kommer att svida så djupt, djupt inne i själen. Om jag måste lämna New York kommer en bit av mitt hjärta att stanna kvar här. Jag har aldrig mått så bra som i den här staden, och jag kommer att komma tillbaka hit. Inget snack om saken.

Jag skriver mer om det här senare.