Filmfestival
Tisdagar känns alltid lite extra köriga, främst för att vi springer in och ut ur bilen hela tiden. Brukar aldrig vara ett problem, men de dagarna jag gillar att jobba som allra mest (om man inte räknar fredagarna då jag brukar sluta tidigt) är torsdagarna då vi inte har något schema utan kan göra vad vi vill. På tisdagarna ska man hinna med läxor, upplockning, matlagning och en massa grejer på två- tre timmar. Är barnen på mista dåliga humör så försvåras allting ett par hundra gånger.
Får jag sedan av oförklarlig anledning en huvudvärk som känns som om någon hade bankat en hammare i huvudet på mig blir det hela lite värre. Usch usch. Jag har sovit, ätit, druckit, är frisk och på gott humör. Trots det trodde jag nästan att jag skulle svimma tidigare. Fy fan. Det är inte ofta jag får huvudvärk som inte ens värktabletter biter på, men när det väl händer rubbas min balans ganska kraftigt. Att sätta ihop vettiga meningar på engelska känns lite som att oförberett skriva ett nationellt matteprov.
Jaja. Värdmamman var i alla fall hemma tidigt, för att ikväll skulle jag för första gången gå på filmfestival! Filmen hette "Look into my eyes" och var en dokumentär som handlade om antisemitism.
Och dääääär fyllde jag på min prettokvot den här månaden. Nåja, jag valde inte filmen, utan Tereza frågade om jag ville hänga med på den. Jag insåg inte att det var en dokumentär förren vi stod i kön för att hämta ut biljetterna, och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta. Ett stort pity-party på hebreiska? Nej, jag gillade den faktiskt. Det var som en seriös Borat. En judisk filmare, före detta rabbi, åkte runt i Europa och USA och undersökte antisemitism, allt från neonazister i Berlin till bönder ute på vischan i USA. Det handlade inte så mycket om hur synd det var om judarna, utan mer om hur människor som inte kallade sig antisemtier eller rasister egentligen hade fördomar och var gränsen för detta låg. Vissa delar av den här filmen var väldigt förutsägbara (men oj, man kunde ju aaaaaaldrig anaaa att prästen i USA som hyllade Israel framför kamerorna senare tyckte att israeliter var oförskämda och snåla. Inte alls förutsågbart, trots att han såg skenhelig ut på långt håll) men på andra ställen var den väldigt bra. De intervjuade några nazister i Tyskland, och vad jag lade märke till var att trots att de intervjuades av en jude sa de aldrig "you". De sa alltid "Jews does this, Jews does that." Detta stämde nästan med alla intervjuobjekt.
Intressant film faktiskt, trots att det kanske inte var något som jag hade gått och sett på egen hand. Jag skulle kunna gå på i evigheter om detta, men det sparar jag tills en annan gång. Nu ska jag sufra runt i några minuter innan det är sovdags.
Just det, om exakt en vecka fyller jag 20!
Får jag sedan av oförklarlig anledning en huvudvärk som känns som om någon hade bankat en hammare i huvudet på mig blir det hela lite värre. Usch usch. Jag har sovit, ätit, druckit, är frisk och på gott humör. Trots det trodde jag nästan att jag skulle svimma tidigare. Fy fan. Det är inte ofta jag får huvudvärk som inte ens värktabletter biter på, men när det väl händer rubbas min balans ganska kraftigt. Att sätta ihop vettiga meningar på engelska känns lite som att oförberett skriva ett nationellt matteprov.
Jaja. Värdmamman var i alla fall hemma tidigt, för att ikväll skulle jag för första gången gå på filmfestival! Filmen hette "Look into my eyes" och var en dokumentär som handlade om antisemitism.
Och dääääär fyllde jag på min prettokvot den här månaden. Nåja, jag valde inte filmen, utan Tereza frågade om jag ville hänga med på den. Jag insåg inte att det var en dokumentär förren vi stod i kön för att hämta ut biljetterna, och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta. Ett stort pity-party på hebreiska? Nej, jag gillade den faktiskt. Det var som en seriös Borat. En judisk filmare, före detta rabbi, åkte runt i Europa och USA och undersökte antisemitism, allt från neonazister i Berlin till bönder ute på vischan i USA. Det handlade inte så mycket om hur synd det var om judarna, utan mer om hur människor som inte kallade sig antisemtier eller rasister egentligen hade fördomar och var gränsen för detta låg. Vissa delar av den här filmen var väldigt förutsägbara (men oj, man kunde ju aaaaaaldrig anaaa att prästen i USA som hyllade Israel framför kamerorna senare tyckte att israeliter var oförskämda och snåla. Inte alls förutsågbart, trots att han såg skenhelig ut på långt håll) men på andra ställen var den väldigt bra. De intervjuade några nazister i Tyskland, och vad jag lade märke till var att trots att de intervjuades av en jude sa de aldrig "you". De sa alltid "Jews does this, Jews does that." Detta stämde nästan med alla intervjuobjekt.
Intressant film faktiskt, trots att det kanske inte var något som jag hade gått och sett på egen hand. Jag skulle kunna gå på i evigheter om detta, men det sparar jag tills en annan gång. Nu ska jag sufra runt i några minuter innan det är sovdags.
Just det, om exakt en vecka fyller jag 20!
Kommentarer
Trackback
